Badlifets historia och dess stolta tradisjon
”Redan de gamla grekerna…” fick man ofta höra i skolan. Badkulturen är dock betydligt äldre än så.
Lika länge som mänsklighetens äldsta civilisationer, har det funnits heligt vatten från hälsobringande källor och mineralrika brunnar. Så även på våra nordliga breddgrader.
Under slutet av 1600-talet återupptäcktes denna hedniska tradition och städernas societet började resa ut på landsbygden för att ”dricka brunn”. Kurorter etablerades snabbt vid naturliga källor som Medevi, Ramlösa, Loka, Gustafsberg och andra platser. Den senare låg vid havet, på den svenska västkusten.
Driftiga ägare insåg snart att gästerna inte bara kunde av dricka av vattnet, utan det gick utmärkt att i bada också. Först i badkar med uppvärmt havsvatten, där tvagerskor utförde olika behandlingar med tvål, tång och andra medikament. Därifrån var steget inte långt till att bada i havet. Noga åtskilt.
Män och kvinnor var för sig.
Det första kallbadhuset var fött och ”hafsbad” etablerades snart över hela landet. Populärast var de på den svenska Västkusten, där den salta och ozonrika luften ansågs som särskilt hälsobringande.
Olika badanstalter etablerades i städerna för vanligt folk, medan de mer välbeställda invånarna som präster, officerare och högre tjänstemän besökte de mer kända badorterna som Strömstad, Lysekil, Gustafsberg, Marstrand, Särö, Varberg, och Båstad, som pärlor på en rad, hela vägen ned till Skåneland.
Kallbadhusen kompletterades ofta med ett turisthotell, restauranger, musikpaviljong, danssalong och olika sällskapsrum. Förmögna familjer tog med sina ogifta döttrar i passande ålder, och vattnets väl-befinnande blev med tiden mest ett svepskäl för att finns ett lämpligt parti. Under mors överinseende.
Särskild hög status fick naturligtvis de kur- och badorter som någon kunglighet gästade.
Sedan hände något…
Både i Europa och i det kyliga Norden.
Den åldrande, puritanska drottning Viktoria, allsmäktig härskare över det Brittiska Imperiet, började dra sina sista andetag. Och den lättsammare Edvardianska tiden eller eran inleddes runt sekelskiftet 1900.
Det är dock inte omöjligt att besökarna i Kullabygden, med Mölle längst ut på halvön tjuvstartat, för här var kvinnorna tidiga med att ta av sig sina hucklen, och byta ut sina tunga, tillknäppa dräkter mot lätta klänningar som fladdrade i den ljumna sommarvinden. Männen knäppte upp den översta skjortknappen och kavlade upp ärmarna. Man skrattade högt och började umgås på ett mer avslappnat och naturligt sätt. Först de danska och tyska turisterna, sedan lokalbefolkningen, till prästerskapets stora förtret.
Därifrån var steget inte långt till att besökarna började bada i havet. Dels var det gratis, dels var det mycket roligare. Män, kvinnor och barn gick som på lämmeltåg ut till stranden vid Ransvik.
Ja, det var så förbaskat trevligt, att till och med de mer välbeställda besökarna lät sig ro eller seglas ut till den populära stranden för att beskåda eller själva prova på denna nymodighet.
Lyckligtvis såg fotograf Peter P. Lundh värdet av att dokumentera epokskiftet. Regissör John Bergqvist med flera, spelade in filmer som visades på kinematograferna i Stockholm. Filmen Badlif vid Mölle blev både barnförbjuden och hårt censurerad. Gemensamma bad i det fria, ansågs som ett moralens förfall.
Från Mölle spred sig detta syndfulla leverne över hela riket, och snart kunde varenda människa simma.
Fria bad blev lika självklart som allmän rösträtt. Både för män och kvinnor. Med andra världskriget var de flesta kallbaden borta.
Sedan millenniumskiftet upplever den klassiska badkulturen en renässans. Det byggs nya kallbadhus, bastur och moderna spa-anläggningar. De gamla kustsamhällena blomstrar och det finns framtidstro.
Men det finns alltid någon som går före. Och simmar lite längre ut än alla andra...
Det kräver mod, det kräver humor, och det kräver kärlek till vår hembygd och dess stolta historia.
Ränderna gör livet lite roligare;
Stefan Wahlström, Fredrik Hedbrandh och Stefan Docksjö
”Redan de gamla grekerna…” fick man ofta höra i skolan. Badkulturen är dock betydligt äldre än så.
Lika länge som mänsklighetens äldsta civilisationer, har det funnits heligt vatten från hälsobringande källor och mineralrika brunnar. Så även på våra nordliga breddgrader.
Under slutet av 1600-talet återupptäcktes denna hedniska tradition och städernas societet började resa ut på landsbygden för att ”dricka brunn”. Kurorter etablerades snabbt vid naturliga källor som Medevi, Ramlösa, Loka, Gustafsberg och andra platser. Den senare låg vid havet, på den svenska västkusten.
Driftiga ägare insåg snart att gästerna inte bara kunde av dricka av vattnet, utan det gick utmärkt att i bada också. Först i badkar med uppvärmt havsvatten, där tvagerskor utförde olika behandlingar med tvål, tång och andra medikament. Därifrån var steget inte långt till att bada i havet. Noga åtskilt.
Män och kvinnor var för sig.
Det första kallbadhuset var fött och ”hafsbad” etablerades snart över hela landet. Populärast var de på den svenska Västkusten, där den salta och ozonrika luften ansågs som särskilt hälsobringande.
Olika badanstalter etablerades i städerna för vanligt folk, medan de mer välbeställda invånarna som präster, officerare och högre tjänstemän besökte de mer kända badorterna som Strömstad, Lysekil, Gustafsberg, Marstrand, Särö, Varberg, och Båstad, som pärlor på en rad, hela vägen ned till Skåneland.
Kallbadhusen kompletterades ofta med ett turisthotell, restauranger, musikpaviljong, danssalong och olika sällskapsrum. Förmögna familjer tog med sina ogifta döttrar i passande ålder, och vattnets väl-befinnande blev med tiden mest ett svepskäl för att finns ett lämpligt parti. Under mors överinseende.
Särskild hög status fick naturligtvis de kur- och badorter som någon kunglighet gästade.
Sedan hände något…
Både i Europa och i det kyliga Norden.
Den åldrande, puritanska drottning Viktoria, allsmäktig härskare över det Brittiska Imperiet, började dra sina sista andetag. Och den lättsammare Edvardianska tiden eller eran inleddes runt sekelskiftet 1900.
Det är dock inte omöjligt att besökarna i Kullabygden, med Mölle längst ut på halvön tjuvstartat, för här var kvinnorna tidiga med att ta av sig sina hucklen, och byta ut sina tunga, tillknäppa dräkter mot lätta klänningar som fladdrade i den ljumna sommarvinden. Männen knäppte upp den översta skjortknappen och kavlade upp ärmarna. Man skrattade högt och började umgås på ett mer avslappnat och naturligt sätt. Först de danska och tyska turisterna, sedan lokalbefolkningen, till prästerskapets stora förtret.
Därifrån var steget inte långt till att besökarna började bada i havet. Dels var det gratis, dels var det mycket roligare. Män, kvinnor och barn gick som på lämmeltåg ut till stranden vid Ransvik.
Ja, det var så förbaskat trevligt, att till och med de mer välbeställda besökarna lät sig ro eller seglas ut till den populära stranden för att beskåda eller själva prova på denna nymodighet.
Lyckligtvis såg fotograf Peter P. Lundh värdet av att dokumentera epokskiftet. Regissör John Bergqvist med flera, spelade in filmer som visades på kinematograferna i Stockholm. Filmen Badlif vid Mölle blev både barnförbjuden och hårt censurerad. Gemensamma bad i det fria, ansågs som ett moralens förfall.
Från Mölle spred sig detta syndfulla leverne över hela riket, och snart kunde varenda människa simma.
Fria bad blev lika självklart som allmän rösträtt. Både för män och kvinnor. Med andra världskriget var de flesta kallbaden borta.
Sedan millenniumskiftet upplever den klassiska badkulturen en renässans. Det byggs nya kallbadhus, bastur och moderna spa-anläggningar. De gamla kustsamhällena blomstrar och det finns framtidstro.
Men det finns alltid någon som går före. Och simmar lite längre ut än alla andra...
Det kräver mod, det kräver humor, och det kräver kärlek till vår hembygd och dess stolta historia.
Ränderna gör livet lite roligare;
Stefan Wahlström, Fredrik Hedbrandh och Stefan Docksjö
